I det här avsnittet gräver vi upp en av de mest ikoniska och infekterade gravarna inom skräckfilmshistorien: Zombie Flesh Eaters (1979) – Lucio Fulcis svar på Romeros zombievärld, men med rötterna djupt nedgrävda i voodoo, kroppsförfall och tropisk dödspanik.
Vi möter maskätna monster, långsamma dödarhänder och en haj som slåss mot en zombie (!) – samtidigt som vi utforskar hur den italienska zombiefilmen skilde sig från den amerikanska: mindre samhällskritik, mer kroppsligt trauma och en överhängande känsla av att inget kan förklaras, inget kan stoppas.
Dagens film: Zombie Flesh Eaters (1979)
(A.K.A. ZOMBI 2 – Fulci’s unholy classic)
”When the earth spits out the dead… they rise to eat the living.”
En övergiven segelbåt driver in i New Yorks hamn. Ombord – en ruttnande, människoätande kropp. Spåren leder till en avlägsen karibisk ö där vetenskapen förlorat mot det övernaturliga, och de döda vägrar vila i sina gravar. Journalisten Peter West och Anne Bowles, dotter till en försvunnen vetenskapsman, reser till ön Matul i jakt på svar – men finner bara förfall, blod och död. På den tropiska helvetesön kämpar en ensam läkare mot en uråldrig voodoo-förbannelse, medan zombier reser sig ur jorden med maskätna ansikten och tomma blickar. Från regissören Lucio Fulci, mästaren av euro-gore, kommer en skoningslös skräckupplevelse fylld av legendariska scener: ett öga spetsas långsamt på en träflisa… en zombie går i närstrid med en haj… och mänskligheten bleknar inför de levande döda.
📼 Oklippt. Oförglömlig. Ohelig.
Zombie Flesh Eaters är inte bara en film – det är ett rop från graven
